Ja, vet ni inte det; jag och Claes Hylinger talar ofta i telefon med varandra om
t ex hur man skriver bra kortprosa.
Han brukar ofta berömma mina texter och han förstår inte alls varför jag alla åren hållt på med postsortsering.
-Du är ju en flanör och iakttagare ändå ut i tåspetsarna, brukar han säga.
Jag ler då lite inåtvänt och gungar med huvudet...
Och så kollar jag mina vaxduksböcker där de ligger på hög i garderoben.
"Ja visst är väl sant...och visst är väl bara..." som det heter i visan.
Men jag har faktiskt Hylingers telefonummer! Det var bara att kolla på Hitta...
Jag blev faktiskt rätt paff!
Men jag har aldrig vågat ringa honom.
Vad har jag att säga honom? Ja, kanske att jag gärna läser något ur hans tunna, vackra böcker när jag känner mig trött och däven.
Ja, jag borde väl ringa honom...
Ja, det är mycket man borde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar